consistently constant.

Today I visited the inauguration of the re-opening of the Museum of Sketches (Museum of Artistic Progress and Public Art). When I finally got in after queuing in the cold January evening for an hour, I was overwhelmed by Art coming at me from all directions.

There were sketches in the ceiling. There were colours, discarded drafts, contemplations, sculptures, small, huge. And it did not end. Small, windling stairs led to other floors and wings, with other oeuvres. With time frozen in space, or the other way around. However still beating, breathing and shaping its observer.

Trying to identifying this feeling, I realised that what filled me was relief. The alleviation of being reminded of one essential: art is always present. Creativity finds its intersection in all places. This is my refuge that, at the same time, contrarily and incessantly, makes me face myself in new constellations. Interspection through observation.

 

Annonser

och ändå.

… och söka pressa en droppe sötma ur min ångest och sorgsenhet. Sedan skall jag ligga i den dåliga sängen vid den tunna väggen, höra vind och regn, kämpa med hjärtklappningen, önska döden, frukta döden, anropa Gud. Tills det är över, tills förtvivlan blir trött, tills åter något som sömn och tröst lockar mig. Så var det när jag var tjugo år, så är det i dag, så skall det vara i framtiden, tills slutet kommer. Alltid ska jag behöva betala mitt kära, sköna liv med dessa dagar. Alltid skall dessa dagar och nätter komma, ångesten, ledan, förtvivlan. Och ändå skall jag leva, och ändå skall jag älska livet.

ur Vandring, Hermann Hesse (1920)

fjärilseffekten.

​En spricka hotar skalet

Leker med och smeker
Ljuden slutar eka
och syret sipprar ut

Det händer överallt och hela tiden

Glaskupor som sprängs och regnar ner
son skärvor i fälten, i jorden

Det är mörkt
Och i mörkret utan gränser
Utan regler
växer jag, vecklas jag ut
Och den kilformade kärnan vidgas

Jag kommer aldrig att veta
förrän det är över
När dagen drar sin sista suck
Och natten blir till dag

Men ett vet jag

Jag kommer alltid att älska dig!

minne.

Det är en flod

Och jag flyter

Fram längs med ängar

och under en himmel

på vatten som andas

 

och flämtar av liv

jag blundar och lyssnar

det ljusnar

Du viskar

kom till mig!

 

Tystnad

                     som flyter förbi.

att krama ett träd.

När vi är ledsna och inte längre trivs med livet, då kan ett träd tala till oss: var lugn! var lugn! Se på mig! Livet är inte lätt, livet är inte tungt. Det är barnsliga tankar. […] Hemma är inte här eller där. Hemma är inne i dig, eller ingenstans.

Vandringslängtan river mig i hjärtat, när jag hör träd susa i vinden om kvällen. Hör man tyst och länge på, så visar också vandringslängtan sin kärna och mening. Den är inte att vilja springa bort från lidandet, som det verkar. Den är längtan hem, efter moderns minne, efter nya livets bilder. Den för hemåt. Varje väg för hemåt, varje steg är födelse, varje steg är död,  varje grav är modern. […]

Den som har lärt att lyssna till träd, begär intet hellre än att vara ett träd. Han begär att vara intet annat än vad han här. Det är hem. Det är lycka.

ur Vandring, Herman Hesse (1920)

 

preach.

Det är fullständigt likgiltigt om jag är kyrkoherde här eller vagabond på vägen. Det är också fullständigt likgiltigt, med undantag för några saker, som jag fäster stor vikt vid. Att jag känner livet skälva inom mig, det kan vara på tungan eller under fotsulan, det kan vara i vällust eller kval, att min själ är rörlig och kan nästla sig in i hundra fantasilekar i hundra former, i barn och djur, framför allt i fåglar, och även i träd, det är väsentligt, det vill jag och behöver jag för att leva, och om det en gång skulle vara slut med det och jag vore hänvisad till ett liv i den så kallade ”verkligheten”, då skulle jag hellre dö.

ur Vandring, Herman Hesse (1920)