det är alltid
sekunden efter
det tysta klicket
alltid efter, sekunderna efter
som är stumma, som växer inåt
då tidsrymden dras ihop
(rumtiden)
obevekligt viker under sin egen tyngd (till en obefintlig punkt)
och
imploderar
alltid i den sekunden
sedan
explosionen
alltid sekunden efter
och då, där
går jag sakta omkring i denna nyskapade sfär
som för all tid bara kommer att finnas en gång
och betraktar inifrån
och ut
ser skärvorna, från det som var helt
och nu är splittrat
i perfekt, isolerad symmetri,
på insidan fläckade, befläckade
och det är tyst
och de kommer aldrig att vidröra varandra
(trots att hjärtan slår)
hannasvea 