seaside.

de två senaste dagarna har jag genom halvslutna ögonlock sett kanten av min solhatt vibrera lätt varje gång tinningarna bultar.

jag simmar. idag var det starkare strömmar; vågorna satte spår i min kropp och att stilla bli vaggad av dem när jag sedan låg på de brännheta stenarna motverkade slagverket som fick hatten att vippa.

den andra natten gick jag längs strandpromenaden utan att hitta dem jag sökte. orden var klart formulerade i tanken: jag är vilse. men inte förlorad, hoppas jag. det finns så många människor. det enda jag hade behövt ikväll vore någon att hålla hårt i.

tidigare på eftermiddagen när jag satt på den skakande bussen påväg tillbaka från därborta., tog en annan tanke form. jag kom på varför jag hade dragit efter andan där under ytan, varför det gälla ljudet hade tvingat sig ut över mina läppar, varifrån den dova smärtna som smekte mig över bröstkorgen kom ifrån, och varför jag inte stod ut. det var kontrasten, kollisionen, frontalkrocken mellan sorg och skönhet som lämnade ett blödande skavsår.

sorg, som med sylvassa spetsar punkterar lungorna och låter den kalla luften strömma in som en följd utav undertrycket, genom de små, perforerande hålen, in till det tysta, neutrala och ändlösa mörker som är ensamheten.

det händer ibland. att jag faller ner i hål. små svarta, ibland väl dolda hål som leder ner till detta intet. ibland faller jag.

ibland drar jag efter andan, sluter ögonen och dyker ner med huvudet före i det svarta havet.

et ensuite et par contre;

skönheten i denna värld som skimrar med solens hjälp, ljuset lever, luften finns inte men den behövs inte för jag flyger ändå, naturens smärtsamt imperfekta perfektion där allt är som det är för att det bara är så det kan vara. färgerna. avsaknaden av ljud. lugnet. livet. självklarheten, det icke ifrågasatta strävandet framåt som delas av alla levande livsformer. just det, frånvaron av ifrågasättande. omedveten acceptans.

när kollisionen sker väller fördämningen av andra salta tårar upp inom mig och jag står inte ut, jag står inte ut, även om ingen ser när du gråter i havet.

och nu måste jag gå.

Annonser

One thought on “seaside.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s