vadderat.

nu, nu är den där igen!

den var här redan imorse. jag känner igen det, känner igen tecknen. jaha, vad gör jag. jag har både flytit med och gått emot strömmen, och båda känns fel i slutändan. det är tiden nu igen, som behövs.

de senaste dagarna har jag varit så oförklarligt trött. det har kommit i sjok, det känns i musklerna, i armarna.

häromdagen somnade jag på stranden (tror jag, jag är inte säker)  men jag flöt runt länge i något sorts mellanläge, en bomullsvadderad isoleringscell som jag njöt av, på samma gång som mitt bröst fylldes utav skräck när jag förtvivlat famlade utan att lyckas vidröra någonting, var är jag? jag visste inte var jag var, det fanns inga riktningar eller håll.

och när jag blev varse min belägenhet, (även om jag inte vet om jag någonsin blev det helt och hållet) så gjorde jag allt för att ta mig upp till ytan, göra mig fri!!  samtidigt som jag inget hellre ville än att stanna där jag befann mig. det kändes som att försöka simma neråt med en väst fylld utav svällande luft som obönhörligt och hotfullt drog dig uppåt.

sen var jag där, stenarna kom tillbaka, havet, himlen, känslan, hunger, trötthet, hörsel, omgivningen. och jag hade varit borta i en sekund eller kanske några decennier. det spelade ingen roll, det spelar ingen roll, för världen fortsatte ändå att snurra.

det gör den nu med, fastän jag är här, i detta, och inte därute. och imorgon är det en ny dag, igen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s