jordelivet.

jag springer, nästan kastar den ena foten framför den andra, den slår hårt emot marken, dova dunsar på stampad jord. jag springer i en cirkel, det måste vara en cirkel, hur många gånger har jag varit just här, exakt från vilken punkt längs med väggarna kommer de svarta korn som har fastnat, envist under mina naglar, när jag rivit längs med sidorna.

de smala rötterna som sega vener genom jorden, sedan länge förtorkade, de har förlorat sitt syfte; att leda livet.

 jag är andfådd nu. hoppet om att stigen efter nästa sväng, som ständigt svänger i exakt samma vinkel, ska rakna och leda mig ut ur det här, den här gropen som jag har sprungit vilse i, och som det måste vara jag som har skapat. 

det mörknar, jag blir rädd. alla slag mitt hjärta inte har slagit under dagen kommer nu, de har inte hunnit med, jag har varit framför tiden, är det därför den går så långsamt nu, det är därför den går så långsamt nu, jag får skylla mig själv, det måste vara en hämnd, fastän jag inte tror på det, det är inte…

 

jag tror jag ska skratta, nej vänta, gråta, nej, det fastnar i halsen, gör det svårt att andas. nu när jag som bäst behöver syre till mina lungor. jag blir rädd igen, men kanske är det

inte på riktigt. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s