väcker du mig så väcks jag tillbaka.

trots flera nattliga ögonöppnare, inträffade den senaste imorse kl. 05.00. I en timme låg jag kvar och hoppades, men kvart över sex befann jag mig sen nere på en nattsvart gata och hörde dörren slå igen bakom mig. det var mörkt, fast mörker påväg mot ljus och inte tvärtom.

med anna ternheims lena röst i öronen begav jag mig ner längs öde, ännu slumrande gator, tills jag kom fram till min vän Havet. Det är nämligen alltid vaket, dess hjärta slår outtröttligt och oupphörligt. Och jag är alltid välkommen där. Alltid blir jag bjuden på syre och tröst och trygghet, och vi har så lätt för att inte prata om någonting, Havet och jag.

om en timme skulle solen gå upp. jag lade mig på de vita stenarna på stranden och såg himlen så sakteliga ljusna. och kom på att vågornas slag mot stranden är min puls, och att vattnet egentligen är alla mina ogråtna tårar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s