små gula svampar.

”Små gula svampar, små gula svampar” var mitt mantra idag när jag tog mig fram i en regnvåt skog, spejande efter de orange ljusglimtarna på marken, ibland under löven. Jag fick stanna många gånger på hemvägen, för bland mycket annat har jag ärvt svampletargenen av min ömma moder.

Mantrat, allt högre och intensivare för att överrösta mig själv och de inre röster som rev och slet inom mig.

Att tvivla är som att stå vid branten, stupet, till en nattsvart avgrund.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s