idag är jag inte
så
låt
mig
vara
ur funktion.
j’aime la vie mais la vie ne m’aime plus.
je veux la vie mais la vie me veut plus.
regler
vem har bestämt rätt och fel från början? varför får man inte göra tvärtom, varför finns det rätt och fel inom alla områden?
ibland känns det som att alla går i raka rader med förbundna ögon, faller in i marschtakt utan att veta åt vilket håll och varför de går.
vi frågar för sällan varför? och varför inte?
man ska gå upp, få ut något av dagen, prestera eller inte, lägga sig, sova, sedan samma sak igen nästa dag. varför?
man ska skriva längs med linjerna i linjerade block?
varför inte tvärsöver?
man föds utan mening, man ser sig om i en värld fylld utav färger man aldrig har sett, kanske ser du dem aldrig.
allt du gör gör du någongång för första gången och varje sekund som är är bara då utan att någonsin komma tillbaka.
sedan växer du, i dig själv, i ditt skal. skola, rätt och fel, bra och dålig, kriser, fria år av förvirring, läsa vidare i en annan skolan fast som vuxen (vuxen är stort barn) för att få jobb, du marscherar rakt in
ett hjul som redan snurrar, som gjorde det redan innan du föddes, och du springer och springer och dina tårar torkas av vinden som bildas i ditt ansikte helt enligt fysikens lagar för runt om dig finns det ändå luft.
och du tar bara paus för att torka svetten ur pannan en, eller två, gånger, eller aldrig, tills du faller död ner i hjulet och när de hittar dig så har du märken i ditt ansikte och i hela ditt kropp efter metallstängerna täckta i vit plast.
att blinka av förvåning när insikten landar att du är ingenting och därför allt.
och att det inte finns några regler, alls. alla följer riktlinjer som är uppritade av ingen. det finns inga måsten och inga borden och du har alltid ett val, nuförtiden alltid flera, ofta för många vilket ibland är en tyngd och ibland en frihet.
vissa saker är ofrånkomliga: grundbehoven, och grundkänslorna. resten är bara
sandstormar.
